Några grunder om släktforskning – Del ett
Enligt den teori om människosläktets ursprung som är mest spridd utvecklades människan i Afria och spred sig därifrån ut över världen. Teorin kallas Ut ur Afria-hypotesen. Enligt teorin härstammar vi alla från denna afrikanska urmänniska som vid det här laget har fått många miljarder efterföljande släktingar som alla är släkt med varandra.
När man släktforskar börjar man i andra änden, med oss nu levande människor. Vi börjar i den närmsta familjen. Vi har syskon, föräldrar, barn, mor- och farföräldrar och barnbarn, kusiner och sysslingar och allt vad det kan heta. Man brukar ibland tala om vårt släktträd men vad man menar med begreppet släktträd kan vara lite olika som jag ska visa. På samma gång ska jag förklara två begrepp; anor och ättlingar, som är viktiga i släktforskningen.
Anor är våra förfäder
En persons anor, eller förfäder, kan presenteras i en så kallad antavla. Det är vanligt att antavlan har formen av en triangel med spetsen neråt och där huvudpersonen finns längst ner i spetsen. Ovanför denne kommer först hans eller hennes två föräldrar och ovanför den hans eller hennes fyra mor- och farföräldrar. Därefter de åtta gammel-mor- och gammel-farföräldrarrna, och så vidare. Antalet personer dubblas för varje generation man klättrar upp i trädet. Man brukar säga att en person tillhör den första generationen i sin antavla och hans eller hennes föräldrar tillhör den andra generationen, och så vidare. Har man helsyskon delar man anor med dessa och min och min systers antavlor är identiska utom i första generationen.
En antavla är prydligt symetrisk och man vet redan innan man börjar forska vilka personer som ska finnas med på antavlan även om man ännu inte känner till alla deras namn.
Ättlingar är våra efterlevande.
En persons ättlingar, eller efterlevande, kan presenteras i ett ättlingaverk. Det är vanligt att ättlingaverket har formen av en triangel med en spets uppåt och där huvudpersonen tillsammans med sina barns andra förälder (eller i vissa fall flera andra föräldrar) finns högst upp i första generationen. Nedanför kommer personens barn i andra generationen, därefter hans eller hennes barnbarn i tredje gererationen och så vidare.
Ett ättlingaverk med en gammal släkting som huvudperson är inte alls symetriskt som antavlan. Särskilt i äldre tider, då man fick mycket större barnakullar, blir ättlingaverken väldigt spretiga och breda. På några få generationer omfattar ett ättlingaverk ofta flera hundra personer.
En annan viktig skillnad är att man inte vet så mycket om vilka individer som ingår i ättlingaverket när man börjar forskningen och att ättlingaverket växer för varje år som går. Att rita ett komplett ättlingaverk är i princip omöjligt. Att rita ett som nästan är komplett är en riktig utmaning.
Timglas.
Om man kombinerar en persons antavla med dennes ättlingaverk får man ett släktträd som får formen av två trianglar på varandra med spetsarna mot varandra. Ett sådant släktträd kallas, på grund av sin form, för ett timglasträd. Huvudpersonen finns i mitten av timglaset och ingår i både antavlan ovanför och ättlingaverket nedanför. Jag skulle tycka det var jättekul att rita upp min farfarsfars timglsträd men det går åt stora ytor för detta och jag får inte tapetsera väggarna med min släktforsking här hemma.
Vissa släktingar hamnar bredvid trädet.
Mina syskon, kusiner, sysslingar eller vad det nu kan heta finns ju inte med i varesig min antavla eller mitt ättlingaverk. De finns däremot med i mina förfäders ättlingaverk. De här släktingarna är svåra att presentera i ett komplett släktträd. Man måste visa upp dem i flera släktträd.
Fortsätt läsa del 2